2. det här gör mig ledsen
Lika som att jag blir glad när jag lyckas blir jag väldigt ledsen när jag misslyckas. Eller jag blir besviken och när jag blir besviken blir jag ledsen. Jag gråter nästan varje gång jag misslyckas. (jag syftar nu på friidrott/stavhopp)
Jag har ganska lätt för att gråta. Det kan vara bra ibland och dåligt ibland. Det är ju ett sätt att få ut allt men jag skäms också när jag gråter. Speciellt på tävlingar, det känns så svagt att gråta över något sådant. Jag brukar gå iväg snabbt och sätta mig där ingen ser. Lite små fjantigt sådär. Men sen går det över.
Jag blir också väldigt ledsen när någon sviker en, eller när man bestämt att det ska bli på ett sätt och sen blir det på ett annat. Jag är faktiskt en väldigt känslig person. Jag hatar när någon skriker på mig/är arg på mig.
Dock har jag väldigt svårt att bli ledsen när jag hör/ser saker om krig och elände. Jag måste liksom se det för att jag ska bli ledsen. Som när vi var i Gambia och såg allting, det var riktigt tufft. Att se sanna filmer om t.ex andra världskriget gör mig också sjukt ledsen och sur. Det måste liksom vara verkligt, någon eller något måste trycka in i min hjärna att det är verklighet och att allt sånt där faktiskt händer och när jag fattar det, då blir jag riktigt ledsen.
haha... två hemska bilder från när jag skadade ryggen i november förra året. Då var jag RIKTIGT ledsen. Bara att ligga där och veta att jag inte skulle kunna hoppa eller träna nånting normalt på typ ett halv år. Och känslan att inte kunna göra något själv, att inte ha någon kontroll på sin kropp, det var inte kul. Den här skadan är fortfarande inte bra, och ska jag vara ärlig tror jag inte att den någonsin kommer försvinna helt. Jag trodde det förut, i början tror man ju på vad läkarna säger men nu har jag insett att det kommer nog inte bli bra, men sånt är livet och jag kan ju hoppa ändå, eller hur? :)
Jag har ganska lätt för att gråta. Det kan vara bra ibland och dåligt ibland. Det är ju ett sätt att få ut allt men jag skäms också när jag gråter. Speciellt på tävlingar, det känns så svagt att gråta över något sådant. Jag brukar gå iväg snabbt och sätta mig där ingen ser. Lite små fjantigt sådär. Men sen går det över.
Jag blir också väldigt ledsen när någon sviker en, eller när man bestämt att det ska bli på ett sätt och sen blir det på ett annat. Jag är faktiskt en väldigt känslig person. Jag hatar när någon skriker på mig/är arg på mig.
Dock har jag väldigt svårt att bli ledsen när jag hör/ser saker om krig och elände. Jag måste liksom se det för att jag ska bli ledsen. Som när vi var i Gambia och såg allting, det var riktigt tufft. Att se sanna filmer om t.ex andra världskriget gör mig också sjukt ledsen och sur. Det måste liksom vara verkligt, någon eller något måste trycka in i min hjärna att det är verklighet och att allt sånt där faktiskt händer och när jag fattar det, då blir jag riktigt ledsen.
Sen har jag väldigt lätt för att bli ledsen när någon annan som står mig nära är det. Jag försöker att inte visa det för om den andra är ledsen skulle i alla fall jag vilja ha tröst hos en person som just då är lite starkare och gladare.
Annars är det inte så mycket mer än småsaker som gör mig ledsen, men det är inte lika intressant. Dock gråter jag jämt till känsliga filmer lycka som sorg, men då är jag inte direkt ledsen på riktigt.
haha... två hemska bilder från när jag skadade ryggen i november förra året. Då var jag RIKTIGT ledsen. Bara att ligga där och veta att jag inte skulle kunna hoppa eller träna nånting normalt på typ ett halv år. Och känslan att inte kunna göra något själv, att inte ha någon kontroll på sin kropp, det var inte kul. Den här skadan är fortfarande inte bra, och ska jag vara ärlig tror jag inte att den någonsin kommer försvinna helt. Jag trodde det förut, i början tror man ju på vad läkarna säger men nu har jag insett att det kommer nog inte bli bra, men sånt är livet och jag kan ju hoppa ändå, eller hur? :)
Kommentarer
Postat av: Anonym
Men idrottskador ska man inte ta lätt på.
Trackback
